The Adventures of Elliot: The Millennium Tales

Det finns en alldeles särskild sorts magi som sprakar till när du startar ett nytt spel och drabbas av en omedelbar, nästan febrig igenkänning. Inte den sortens känsla som får dig att sucka och tänka "det här har jag redan gjort tusen gånger". Nej, snarare den sorten som tänder en glöd i bröstet. Som en varm kram från en gammal vän du inte träffat på decennier, där ni fortsätter samtalet precis där det slutade.

The Adventures of Elliot: The Millennium Tales ger mig den känslan innan startmenyn knappt hunnit tonas ut.

Du känner nästan pixlarna i detta spel.

När jag tar mina första stapplande steg i den här färgsprakande världen är det som att bläddra i ett vältummat fotoalbum från min barndom. Det går inte att undvika att spelet inspireras av Super Nintendo erans rollspel, den grafiska stilen talar om det. Jag ser konturerna av Zeldas outtröttliga upptäckarglädje. Jag känner av den där daggfriska, mystiska äventyrsmaken som en gång definierade Secret of Mana. Och i bakgrunden mullrar rollspelsbygget med samma dramatiska tyngd som ett klassiskt Final Fantasy.

Ändå sitter jag inte med en oinspirerad nostalgikopia i famnen. Square Enix har inte bara kopierat läxan, de har smält ner sina finaste familjeklenoder, gjutit om dem och skapat något som känns både tidlöst och underbart fräscht. Dessutom har de lånat lite av grannens juveler för att spetsa till det.

Den vackra HD 2D grafiken gör sig rätt i detta äventyr.

Ett rike i skuggan av årtusendets skifte

Världen vi kastas in i heter Philabieldia, en otämd och vild kontinent där magisk teknologi från en svunnen era vilar under mossbeklädda kullar och flytande öar. Det är en värld som står inför ett kosmiskt tronskifte. Det stora tusenåriga sigillet, som håller en uråldrig kaoskraft fängslad, har börjat spricka. Det är handlingens absoluta kärna, en kapplöpning mot tiden där historiens vingslag hotar att krossa nuet.

Spelet har en hel del dialoger men de tar aldrig över äventyret.

I centrum för allt detta står Elliot, en ung äventyrare vars uppdrag att utforska de yttre ruinerna snabbt förvandlas till en kamp för överlevnad. Äventyret eskalerar när Elliot tvingas korsa tidens portar för att häva en förbannelse över prinsessan Heuria. Resan tar honom genom fyra dramatiskt skilda tidsåldrar från civilisationens födelse till magins guldålder.

Elliot är ingen utvald halvgud med ett magiskt öde skrivet i stjärnorna. Han är en jordnära protagonist vars främsta vapen är hans nyfikenhet och mod. Relationen till hans trogna älva och vän, Faie, skänker berättelsen dess verkliga färg. Faie är inte bara ett passivt sällskap, hon är högst delaktig i att lösa intrikata pussel, aktivera dolda mekanismer och samla föremål. Dessutom tillåter spelet en andra spelare att ta kontroll över henne i ett charmigt lokalt samarbetsläge.

Under resans gång möter vi flera olika karaktärer från olika tidsåldrar, storyn säger dock aldrig till dig att du möter den här personens förfader utan det är upp till spelaren att lista ut detta på egen hand.

Drop Bonusen är ett välkommet tillskott som gör att du vill dräpa varenda best du möter.

Kinetisk stridsdans och sju vapen

Spelvärldens uppbyggnad kräver din fulla uppmärksamhet. Philabieldia vägrar att hålla dig i handen fullt ut med blinkande pilar på en minimap. Som spelare tvingas du ständigt tänka strategiskt och minnas detaljer från miljöerna. Du har möjligheten att markera platserna på kartan, det är dock upp till dig att navigera dig till den där markören.

Spelet är väldigt generöst med föremål som visar vägen och för att kunna hitta alla samlarobjekt är detta välbehövligt. Samtidigt är det skönt att spelet inte bara ger dig dessa färdigheter från start utan det tvingar dig att ta dig an alla sidouppdrag för att kunna hitta de dolda föremålen som hjälper dig vidare.

Apropå samlarföremål, i detta spelet är katter saker som du samlar på. Ja, du hörde rätt. Square Enix har även inspirerats av vår käre chefredaktör Marcus Perssons favorithobby. Nämligen samla katter. Det finns 50 katter att samla innan du kan kalla dig själv för en riktig Katzenmeister.

Det var precis samma sak som Marcus Persson sa till mig när jag skulle börja på Gamereactor.

När svärden väl dras lämnar spelet det statiska menybläddrandet bakom sig. Striderna utspelar sig i en kinetisk realtidskoreografi ur ett klassiskt fågelperspektiv. Du tvingas läsa av fiendernas rörelsemönster, hålla avståndet och hugga precis när luckan uppstår.

Ju mer fiender som du dräper utan att själv ta skada dess bättre loot kommer du att få från de fiender du har besegrat, spelet har ett system som bygger på en streak. Får du till en högre streak kommer du belönas rikligt. Detta skapar även en form av stress som berikar spelet, du är ständigt på din vakt även mot mindre potenta fiender då du vill kunna få mycket Tul som är spelets valuta. Tul använder du inte enbart i butikerna utan du kan även använda den för att återuppliva Elliot. Själv upplevde jag att streak systemet var oerhört kul tillskott då jag ständigt försökte hålla den hög, det var dock mindre kul när en streak på över 100 sjönk till noll för att jag råkade halka ner i lava.

Stridsdjupet i spelet är enormt tack vare ett arsenal på sju olika vapentyper. Du kan utrusta två vapen samtidigt och sömlöst skifta mellan dem mitt i en attackkedja för att anpassa dig efter fiendens svagheter. Genom att samla sällsynt magicite kan du dessutom modifiera dina favoritvapen med unika attribut för räckvidd, skada och specialeffekter.

Framstegen bygger inte på tomma siffernivåer, utan på ren upptäckarglädje. Genom att hitta hemliga grottor och klara av utmaningarna i Shrines of Life samlar du livsfragment som permanent höjer din maximala hälsa. Har du turen kanske du kan hitta en uppgradering av ditt vapen i dessa gömda grottor med?

Hur du väljer att möta fienderna är upp till dig, på de lättare svårighetsgraderna räcker det oftast med att banka på. På de svårare kommer du behöva vara mer taktisk.

En värld värd att gå vilse i

Grafiken i spelets HD-2D-skrud formligen sprudlar av färg och visuell lekfullhet. Varje ny region, från de glödande höstskogarna i Oakhaven till de sjunkna kristallpalatsen, har en distinkt identitet som gör att jag ständigt kommer på mig själv med att ta omvägar. Det finns en inneboende romantik i miljöerna som slår på exakt samma strängar som Secret of Mana en gång gjorde.

Melodierna är inte bara ett trevligt bakgrundsbrus, de är äventyrets själva bultande hjärta. Det här är ett soundtrack fyllt av distinkta, nynnbara teman som biter sig fast i hjärnbarken och vägrar släppa taget långt efter att du stängt av konsolen. Du känner genast att spelets soundtrack passar in i världen som du befinner dig i.

Variationen i miljöerna och deras presentation ger verkligen en känsla av att du är ute på ett äventyr.

The Adventures of Elliot: The Millennium Tales är ett hantverksmässigt strålande actionrollspel fyllt av värme, levande karaktärer och en enorm portion kärlek. Det är ett spel som påminner mig om varför jag en gång föll för japanska rollspel. Det tar välbekanta idéer från Zelda, Secret of Mana och Final Fantasy, blandar dem med sitt eget uttryck och lyckas skapa ett äventyr som känns både gammalt och nytt på samma gång. Striderna löper på bra och är förutom den artistika stilen spelets starkaste punkt. Handlingen hade kunnat varit lite djupare och mer varierad, det finns dock flera olika slut att utforska vilket ger spelet lite mer tyngd.

Det är kanske det största berömmet jag kan ge Elliot. Jag har känt igen spelen som inspirerat det, samtidigt som jag hela tiden velat fortsätta spela just det här spelet. Trots det lånade känns det aldrig som en billig kopia av beprövade mästerverk.

En av många grottor, spelet belönar den som vågar utforska.

När eftertexterna rullar sitter jag inte och tänker på vad Elliot hade kunnat vara. Jag tänker på vad jag precis har fått uppleva. Ett varmt, färgstarkt och välkomponerat äventyr som lyckas fånga något som många moderna spel ibland glömmer bort, känslan av att faktiskt vara ute på ett äventyr.

The Adventures of Elliot: The Millennium Tales är ett kärleksbrev till en svunnen era, fast skrivet med ett nytt språk.

För den som är bekant med genren kommer de flesta mönster på bossarna att kännas igen.