Spider-Man: Brand New Day

Spider-Man. Spindelmannen. Peter Parker. Jag blir lite nostalgisk vid tanken, nästan på samma sätt som med Batman. Jag har älskat Spider-Man sedan jag var liten grabb. Kollade på den tecknade serien, satt i baksätet under husvagnssemestrar och knarkade serietidningen. Och ett av mina absolut starkaste minnen från biomörkret är och förblir Sam Raimis första Spider-Man film. För en filmälskande femtonåring innehöll den precis allt. Högsvingande action, nerv, känslor, balla effekter, ett fantastiskt soundtrack och Sam Raimis lekfullhet och kärlek till mediet och grundmaterialet. Tvåan var också riktigt bra även om första filmen har en annan plats i hjärtat på grund av nostalgin. Del tre var underhållande men fånig.

När det utannonserades en reboot med Andrew Garfield tog jag det nästan personligt.
Varför? Filmerna i sig var det inget större fel på. De var varken dåliga eller särskilt bra.
När det sedan utannonserade ytterligare en reboot med Tom Holland i titelrollen började jag klia mig i huvudet. Men så släpptes Homecoming i regi av Jon Watts och jag blev lite småfrälst, för Tom Holland charmade brallorna av mig (inte ordagrant), filmen innehöll samma lekfullhet och kärlek som Raimis första film femton år tidigare. Actionsekvenserna var snygga och humorn härlig. Jag gillade även Far From Home och No Way Home, om än inte lika mycket.

Nu har det alltså blivit dags för Tom Holland-Spideys fjärde solofilm och intrigen är som följer:
Det är en helt ny dag för Peter Parker. I en värld som inte längre minns honom bekämpar han brott som Spider-Man. Men sorgen över att se sina vänner gå vidare utan honom gör att något inom Peter förändras. Samtidigt är det en förändring som kan vara enda möjligheten att rädda staden och de han älskar från en mäktig ny fiende som ingen ens kan se. Världen må ha glömt Peter Parker. Men han har inte glömt dem.

Peter Parker är ganska ledsen till en början

Jon Watts regisserade de första tre filmerna med Holland som Spider-Man. Den här gången har stafettpinnen lämnats över till Destin Daniel Cretton som bland annat regisserat underhållande Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings. Ett bra val, tycker jag, även om jag gärna sett Watts i registolen även här. Kompistrion, nu splittrad, består som vanligt av Tom Holland, Zendaya och Jacob Batalon. I övriga roller träffar vi bland annat Sadie Sink från Stranger Things, Mark Ruffalo hulkar sig lite, Florence Pugh pratar om småpotatis och Jon Bernthal kikar fram och grymtar som Punisher.

Intrigen är inte superavancerad och bryter inte mycket ny mark men spänning och underhållningsvärde finns det gott om. Jag gillar den till en början osynliga fienden och sättet den rör sig. Det är snyggt, ovanligt för superhjälteformatet och för tankarna till en av mina barndomsfavoriter, Denzel Washingtong-rullen Fallen (Ondskans spår) där han jagar en demon som flyttar sig mellan kroppar. Man har humorn i behåll från de tidigare filmerna och främst Ned Leeds, Frank Castle och Yelena Belova bjuder på comic relief-ögonblick. Jag gillar att Castle faktiskt får en lite större roll. Han är en kul sidekick till Spider-Man som ju hellre blåser skallen av folk än ställer onödiga frågor. Jag garvar lite under en actionscen där han glider på rygg och skjuter samtidigt som han Punisher-grymtar. Det har blivit hans signum.

Häng kvar, det blir kul, jag lovar!

Jag är överlag väldigt less på superhjältegenren, som sällan överraskar, men Spider-Man: Brand New Day är på det stora hela en riktigt trevlig film som visar att fortfarande glimmar till ibland. Lekfullheten jag tjatat om är en stor del, men kanske främst Tom Holland som jag tycker är helt suverän i titelrollen. De andra gör bra ifrån sig också även om delar av dialogen med Bruce Banner känns lite väl forcerad. Filmen är också minst en kvart för lång, men det räddas upp av att tempot sällan dippar mer än några stunder här och där. Däremot kan jag tycka att Spider-Man/Peter Parkers kamp med sig själv kan bli lite tjatig. Det känns som att det återkommande temat med att det är svårt att vara både superhjälte och människa är ganska gjort. Men jag köper det bitvis för att det är ganska snyggt. Rebooten har även en känslomässig tyngd som jag alltid gillat och Brand New Day är inget undantag. I slutscenen sitter jag faktiskt nästan med lite tårar i ögonen.

Spider-Man-serien några av de få superhjältefilmer som jag fortfarande kan se fram emot och se utan att sitta och rulla med ögonen åt dåliga one-liners eller utdragna slutfighter och hela städer som kollapsar. Det är en riktigt snygg film där främst scenerna med nätsvingande genom staden är riktigt fina. Actionsekvenserna funkar också riktigt bra. Brand New Day hade återigen mått bra av att kortas ned litegrann och möjligen är antagonisten till en början lite för anonym - men avslöjandet bjuder å andra sidan på en trevlig överraskning som på ett eller annat sätt lär påverka det övergripande universumet. Samtidigt gillar jag att det inte alltid handlar om en intergalaktisk superskurk som hotar att spränga Jorden, eller hela universum.
Så, sammanfattningsvis: Gillar du Spider-Man-filmerna så kommer du garanterat att gilla Brand New Day.

Mit einem kurzen Gameplay-Video liefert Entwicklerstudio Panache Digital Games weitere Einblicke in das Action-Adventure „1666: Amsterdam“. Der Fokus sind die beiden Protagonisten. tbzikra.org

Lernt Noa kennen, die Erbin eines uralten Geschlechts der Zaindaris, deren Aufgabe es ist, die „Originals“ aufzuspüren. Neben Noa ist auch Aaron zu sehen, der auf mysteriöse Weise 300 Jahre in die Vergangenheit versetzt und im Körper einer Katze gefangen ist. Über Jahrhunderte hinweg miteinander verbunden, müssen die beiden als Einheit zusammenarbeiten, um verborgene Wahrheiten aufzudecken und sich einer uralten Macht zu stellen, die das Gleichgewicht der Welt bedroht.

„1666: Amsterdam“ soll für PC (Steam und EGS) erscheinen. Derzeit gibt es noch keinen Release-Termin. Dafür kann auf Steam ein Prolog gespielt werden (siehe hier). Das Kern-Gameplay, also Ermittlungen sowie das Aufspüren und Konfrontieren der „Originals“, sind nicht um Prolog verfügbar und wird es erst im Hauptspiel geben. Ein paar weitere Informationen über das Story-getriebene Spiel gibt es auch hier bei uns: KLICK!

Quelle: Pressemitteilung

Die einfachsten Spiele sind die, die man schon kennt. Von daher hatte man bei Piatnik schon eine ziemlich gute Idee, als man mit Perfect Words vor einigen Jahren eine Neuheit präsentierte, die sich stark nach Kreuzworträtsel anfühlte. Die kleinen Knobeleien aus den Rätselheften kennt schließlich jeder. Jetzt steht mit Cross Words ein geistiger Nachfolger in den Startlöchern. Während Perfect Words allerdings nur sanfte Anleihen des Formats hatte, ließe sich Cross Words schon fast als Kreuzworträtsel: Das Brettspiel bezeichnen. Nur dass hier deutlich mehr Kreativität gefordert ist…

Mehr